notice.

Idag kom jag till en viktig insikt. Efter att ha väntat på två försenade tåg, stått upp större delen av resan och hamnat i FYRA signalfel så insåg jag sanningen: SL är roten till allt ont. Om jag hade någon statistik skulle jag kunna bevisa att SL-trafikanter är mer stressade och arga än resten av befolkningen. Det borde undersökas om mördare och anklagade för tidigare under dagen åkt kommunalt i Stockholms län. Själv känner jag mig sällan så förbannad som när trafiken inte går som den ska. Maktlösheten som uppstår när man vet att man kommer komma försent men att man inte kan påverka det på något sätt gör att det nästan slår slint i skallen på en. Jag har märkt att jag tar ut min ilska på andra trafikanter – som egentligen sitter i samma sits som jag själv – jag börjar hata dem. Idag var jag tvungen att gå av tåget i Älvsjö istället för på Stockholms central för att byta tåg (jag skulle till jobbet så måste i viket fall byta från Märstalinjen till Bålstalinjen). Kvinnan som orsakade min ilska var i 25-årsåldern, och hon pratade högt och tydligt i telefonen. Hennes röst irriterade mig till den milda grad och samtalet lika så:
- min pojkvän säger så roliga kommentarer till allt!
(jag tänkte: det tvivlar jag på..)
- Han reagerar inte när man säger konstiga saker till honom ens, det är jätteroligt!!
(Jag tänkte: Nej det är det inte, han är säkert lika irriterande som du)
- Jag brukar kalla honom pucko, och han bara håller med!
(Jag tänkte: Ja, det var ju extremt komiskt.. dumhuvud)
.. och så fortsatte det till jag hade blivit så förbannad på henne att jag var tvungen att gå av. Samma sak hände förra veckan när tåget var sent och två små tondöva flickor sjöng för full hals.

När jag väntade på tåget i Älvsjö nu på väg till jobbet så var det 10 minuter sent. Under den väntan frös jag ordentligt. Bredvid mig stod några som jag antar var ett syskonpar. Båda hade lockigt hår och glasögon – men det som irriterade mig var deras skor. Egentligen hade de väl på sig vanliga gympadojjor, men jag kände ett starkt hat mot dessa skor. Så jag ville prompt komma bort från personerna som ägde skorna... de fick inte åka i samma vagn som jag, det hade jag bestämt mig för.

Det jag vill komma fram till är att ilskan var missriktad. Jag var egentligen arg på att tågen inte gick som de skulle – men det kunde jag inte göra någonting åt. Det finns ingen person jag kan rikta min ilska mot, det är inte ens förarnas fel att tågen inte går som de ska. (Förutom förra veckan när en förare var sen, det var hans fel). Men någonstans måste ilskan ta vägen så jag riktar den mot första bästa person. Jag säger inte att dessa personer inte skulle irritera mig annars, men jag skulle nog inte hata dem på samma sätt om trafiken gick som den skulle. Dessutom måste jag skaffa mig ett nytt headset så jag slipper höra alla idiotiska konversationer och konstiga skratt (och dyl.) som garanterat irriterar mig.

En annan sak som är elementär är att man betalat hur mycket som helst för att få åka med kommunaltrafiken – men man får ingen garanti på service. Snart är det väl billigare att åka bil överallt (och snart har jag förhoppningsvis körkort). Men om man tänker miljön bör ju de flesta åka tåg… så satsa på skiten är ju ett hett tips. Dagar som denna när tågen stod stilla tar de som kan sin lilla bil istället, och hur miljövänligt är det?

Så nu har jag fått ur mig en del ilska, men kom ihåg SL är roten till allt ont.